LinneaMiranda

Och för tillfället så känner jag att tiden faktiskt går framåt. Måndagar = ny  vecka och ny vecka betyder att jag är ännu lite närmare flytten. Och de är endast en vecka kvar till jag åker till Skåne för att titta på de sista lägenheterna, de är en vecka kvar till jag vet vart vi ska bo någonstans, troligtvis :)

Efter jobbet idag ska jag köra direkt hem till mamma, jag ska äta middag hos henne och prata lite om min flytt. Jag behöver låna flyttkartonger också, tänkte börja rensa lite smått här hemma, så jag slipper stresspacka sen.

Jag har en känsla av att de här gråa tråkiga vädret tänker hålla i sig nu, den första snön har redan kommit också. Vinterjackan har gjort sin debut för i år och lär sitta på i cirka ett halvår. FY! Vår, sommar och höst är tre underbara årstider. Men vintern är riktigt hemsk, jag skulle absolut klara mig utan vinter.

Snart åker vi till Skåne igen och jag längtar som aldrig förr. Jag vill åka ner nu, och sen vill jag helst stanna där. Jag är trött på livet i Stockholm, trött på allt de onda jag dagligen möts av. Men två månader till ska jag nog klara av, tiden går ju så otroligt fort. Sandra den jäveln, hon drar till Thailand hela november och lämnar mig ensam med flytten i mina händer. Jag hoppas hon får den bästa resan! Jag tänkte jag skulle unna så mycket tid som möjligt åt min familj under november. Man vet ju faktiskt inte när vi ses igen, efter att vi flyttat.

"När man förlorar sin trovärdighet kommer tilliten att få sig en törn. Och när tilliten saknas leder det så småningom till ett pärlband av brustna relationer."

Varje dag får jag höra hur någon blivit lurad, bedragen eller sviken. Man brukar säga att hoppet är de sista som dör, och jag känner inget hopp längre. Jag har inte gett upp på något sätt, men jag tror att de har gått för långt. Jag har varit med om, och fått höra, alldeles för många saker som fått mig att förstå att det faktiskt inte finns en enda människa man kan lita på. Eller jo, de finns faktiskt en person som sticker ut. Hade de inte varit för Sandra, då hade jag nog valt att stänga alla ute och endast umgåtts med mig själv. Men jag litar på henne, mer än vad jag litar på mig själv. Och tack vare henne, så lever hoppet om hoppet fortfarande kvar.

Jag hoppas att jag någonstans inom mig har hoppet kvar och kommer kunna lita på någon igen.

De största motgångarna i livet bär på livets största möjligheter. Den grekiske tänkaren Euripides från 400-talet f.Kr. konstaterade: "I de värsta omständigheterna finns de största möjligheterna till en förändring till de bättre." Om du har drabbats av mer än din beskärda del av svårigheter i livet, kanske det är för att du ska förberedas för något högre ändamål, ett ändamål som kräver att du är utrustad med just den klokhet som du har fått genom dina prövningar. Använd livets lärdomar dom bränsle för din kommande utveckling. Kom ihåg att lyckliga människor ofta har upplevt lika mycket motgångar som de olyckliga. Det som skiljer dem åt är att de lyckliga människorna är förståndiga nog att handskas med sina minnen på ett sätt som gör deras liv rikare.

Och om du har misslyckats oftare än andra är sannolikheten stor för att du också lever ett mer fullödigt liv än andra. Människor som tar mer risker och vågar vara mera och göra mera än andra kommer ofrånkomligen att uppleva fler misslyckanden. Men personligen skulle jag hellre våga försöka mig på något och misslyckas med det än att aldrig ens ha gjort ett försök. Jag skulle mycket hellre ägna resten av mitt liv åt att tänja på mina mänskliga gränser och försöka uppnå det till synes omöjliga än att leva ett liv i bekvämlighet, trygghet och medelmåttighet. Det är själva essensen i ett lov med verklig framgång. Herodotos uttryckte det så klokt: "Det är bättre att av ädelt mod riskera att drabbas av hälften av alla plågor vi väntar oss, än att stanna kvar i feg overksamhet av rädsla för vad som skulle kunna hända." Eller som Brooker T. Washington sa: "Jag har lärt mig att framgång kan mätas mindre i vilken ställning man har nått här i livet och mer i vilka hinder man måste överbygga i sina försök att lyckas."

Att säga saker som man egentligen inte menar blir till en vana när man har gjort de tillräckligt länge. Det verkliga problemet är att man förlorar sin trovärdighet om man inte håller ord. När man förlorar sin trovärdighet kommer tilliten att få sig en törn. Och när tilliten saknas leder det så småningom till ett pärlband av brustna relationer.

Om du vill välja den ärliga vägen kan du börja med att notera hur många små osanningar du säger under en vecka. Bestäm dig för att hålla vad som kallas en "sanningsfasta" den kommande veckan. Det innebär att du lovar dig själv att vara fullkomligt ärlig i allt samröre med andra människor - och mot dig själv. Varje gång du låter bli att göra det rätta underblåser du vanan att göra det som är fel. Varje gång du inte säger sanningen underblåser du vanan att vara oärlig. När du lovar någon att göra något - gör då det. Bli en person som står vid sitt ord i stället för en människa som kännetecknas av "mycket snack och lite verkstad". Moder Teresa sa en gång: "Det borde pratas mindre. En förkunnelseplats är ingen mötesplats. Vad ska du då göra? Ta en kvast och städa någons hem. Det säger allt som behövs."

Det här med Skåneflytten är fortfarande overkligt för mig. De är något som jag har velat ska bli verklighet i.. ja, jag vet inte hur många år. Och nu är jag bara ett par månader bort från att de ska bli sant. Det är på riktigt. Jag försöker intala mig själv att jag faktiskt ska flytta, jag försöker få mig själv att förstå. Men de är fortfarande så overkligt. De är overkligt på ett positivt sätt, för jag vet att de här är precis vad jag behöver.

Jag läste en bok en gång, som handlade om en man som hade gått igenom många svåra saker och hade mycket att "bära på sina axlar". De enda som han trodde hjälpte, var hans jobb. Han ägnade större delen av sin vardag till att arbeta. Men en dag sa kroppen ifrån och han kollapsade, han föll ihop och fick en hjärtattack... och där började hans resa. Han bestämde sig för att åka iväg och hitta lugnet inom sig, han ville lära sig att älska sig själv igen.

Den boken gav mig inspiration. Den påminde så mycket om mig själv, och den gav mig hopp. Tack vare boken så förstod jag att uttrycket "tiden läker alla sår" faktiskt inte stämmer. Man kan inte bara gräva ner sig och vänta på att allt ska bli bra igen, för ingenting kommer någonsin bli som man vill om man inte reser sig upp och möter sin rädsla, face to face, och besegrar den.

Att våga släppa någon nära igen, att våga lita på människor igen, de är min rädsla. Jag har undvikit de länge nu, jag har grävt ner mig, gömt mig, och hoppats att jag med tiden ska klara av att göra de igen. Men jag förstod, när jag läste den här boken, att de kommer aldrig att hända.

Därför flyttar jag nu här i från, för att börja om på nytt, förhoppningsvis en sista gång. Jag ska våga möta min rädsla, hitta lugnet inom mig och lära mig att älska mig själv.

Men vet ni? De är inte värt att haka upp sig på, de är inte värt att slösa energi på.

För ett par år sen hade jag troligtvis lagt mig i sängen och vägrat resa mig, gett upp helt enkelt. Men jag är trött på att ge upp, jag är trött på att kämpa från ruta till ruta och när man precis hittat hoppet igen, när man precis börjar känna glädjen, så faller man tillbaks till där man började. Jag är trött på att behöva börja om från ruta ett varje gång.

Vissa tror att jag flyr från mina problem, att jag flyttar till Skåne för att gömma mig och låtsas att inget har hänt. Men vet ni? Genom åren har jag fått uppleva saker som många andra aldrig kommer få göra (var glada för de), och en positiv sak som jag har lärt mig är att man kan inte fly, man kan inte gömma sig. Man kan undvika, ett tag, men man kan inte gömma sig för alltid. Hur man sen väljer att bearbeta de som hänt, de är upp till var och en.

De blev inte som vi tänkt oss när de kom till lägenheterna. Den i Lund, som var så himla fin, den är inte längre intressant på grund av området, tyvärr. Och vårt andrahandsval, i Malmö, blev det inget av då vi inte fått rätt information av dagens kontraktägare. Men vi ger inte upp för de, tvärt om, vi åker ner till Malmö i början på November med en positiv inställning. Vi har en 3a på 71 kvm, väldigt fin, som vi faktiskt är intresserade av. Allt stämmer, och som de ser ut nu så är det upp till mig och Sandra. Vi ska titta på lägenheten den 3e november, så om två veckor har vi ett beslut att fatta.

Jag kan knappt tro att de här är sant, jag längtar ner så mycket. Jag längtar härifrån.

Jag har varit sjuk i fyra veckor men vägrat stanna hemma, jag blir så rastlös då. Men igår fick det vara nog. Nu har jag bestämt mig för att bli frisk innan jag går tillbaka. Jag ska till doktorn idag, ska bli spännande att se vad han har att säga. På torsdag ska jag också till doktorn för att göra ett lungfunktionstest efter att jag fick min allergichock för någon månad sen.

Hur som helst, Sandra och Karla kom hit efter deras jobb igår. Vi åt god sallad och umgicks som vi brukar. Sen gick Karla. Då började Sandra och jag, lite smått, planera en avskedsfest. De är ju trots allt helt klart att vi flyttar.

Som de ser ut nu så kommer vi dra kort efter nyår, alltså början på januari. Och en avskedsfest där om kring är svårt. Så vi tänkte att den 4 december kanske skulle passa de flesta?

Så, lördag den 4 december har vi preliminär bokat.

Vi vill självklart att så många som möjligt kan och vill komma.

Så kommentera gärna detta inlägg, skriv namn och om ni kan eller inte kan komma.

De uppskattas. Vi vet ju trots allt inte när vi ses nästa gång sen.

Jag har precis suttit och pratat med Sandra i ca 30 minuter. De enda vi pratar om nu för tiden är flytten. Men jag tycker att de är förståeligt eftersom de är så mycket vi måste göra och besluta. Nu har vi kommit fram till en väldigt bra sak i alla fall. Vi har skrivit upp alla lägenheter vi är intresserade av och satt dom i ordning. Något som är skönt med Sandra är att hon tänker precis likadant som mig. Vi har inte haft något problem alls gällande lägenhet, stad, plats eller jobb med mer. Vi är överens om allt, vad de än handlar om.

Jag kommer att ringa ett samtal idag, jag kommer ordna en visning i veckan. Om intresse finns så kommer vi behöva vänta till 7e november med att bestämma oss. Men om intresse inte finns så kanske vi vet redan i slutet av den här veckan hur de kommer bli.  Men senast den 7e november så kommer jag och Sandra veta vart vi ska bo från januari 2011. De här känns helt sjukt, men så himla bra!

De här med lägenheter ser mycket lovande ut. I dagens läge så har vi åtminstone 2 stycken att välja på, där de är upp till mig och Sandra hur vi vill göra. Det känns skönt att ha alternativ. Men vi ska ner till Skåne igen den 3e-7e november och titta på ett par lägenheter till, efter de måste vi fatta ett beslut.

Jag och Sandra skulle köra en lugn kväll igår,

de gick ju som de gick, så idag mår jag som jag förtjänar.

Ska ut och äta lunch nu, sen ska jag göra mig i ordning för kvällen.

Nu drar jag och möter pappa.

Vi ska äta god middag och prata lite skit.

Senare ska jag möta Sandra och Karlis.

Det är skönt att vara hemma tidigt i dag. De är skönt att de är fredag.

Det känns underbart att vara ledig i morgon.

Sandra är också ledig i helgen, så i kväll ska vi ut och fira lite. För nu är de bestämt, på riktigt. I Januari flyttar vi till Skåne. Vi har precis bokat in en ny resa ner för att titta på lite fler lägenheter innan vi bestämmer oss. Så den 3-7 november åker vi igen, vi kom undan billigt med tåg biljetterna faktiskt, skönt.

I morgon (lördag) har jag dragit ihop gänget för en liten avskedsfest. Man vet ju aldrig när vi får chans att ses igen, alla tillsammans. Det ska bli så himla kul att träffa alla, det var ett bra tag sen. Så i morgon är de fest!!

Nu drar jag till jobbet, ikväll blir de middag med min käre far.

Men först jag har visning på lägenheten. Nu håller vi tummarna !

Lisa, pappa och jag i Brasilien 2001.

Mamma och pappa var nygifta, vi var lyckliga, vi var en familj.

Det var en underbar resa (bortsett från min öroninflamation jag åkte på).

Snart åker vi igen. Lisa, pappa och jag.

Vi behöver de, efter allt som hänt. Och med tanke på att jag ska flytta.

Fy vad de regnar. Jag tycker inte om regn, de blir så blött då.

Idag har jag varit i skogen hela dagen med jobbet, alla barn (närmare 200 st) sprang runt och hade jätte kul medan vi vuxna grillade korv och såg till så att de inte blev bråk eller så. Men de var kul faktiskt, vi gick på tipspromenad och barnen har lärt mig hur man ser skillnad på olika träd haha, dom var jätte duktiga.

Efter jobbet blev de middag hos mormor, sen snodde jag åt mig bilen och åkte hem för att lägga mig på soffan, här är jag nu. Jag är dödstrött! Ligger och söker lite jobb och kollar lägenhet. Visningarna gick jätte bra igår btw. De känns skönt att veta att vi nu har en garanterad lägenhet. Ner ska vi !!

Jag tänkte att jag skulle försöka hålla de såhär fint nu, men så tänker jag varje gång utan att lyckas. Fan jag är kass ibland!

Sandra kommer hit lite senare också, vi ska se Greys Anatomy och Kungar av Tylösand, samt prata ännu mer om Skåneflytten. Om de nu går att prata mycket mer än vad vi redan har gjort haha.

Imorgon är de jobb igen, vi har skogsdag. Jag som är typ störtsjuk borde egentligen inte följa med. Men jag har fan inte råd att sjukanmäla mig med tanke på att vi ska flytta. Jag funderar på att plocka fram vinterjackan, men de kanske är lite väl tidigt, eller?

Direkt efter jobbet åkte jag och hämtade Sofia. Sen drog vi till Sanna och käkade middag och snackade skit (eller snarare spelade spel på våra telefoner, haha). Det var riktigt kul och skönt att träffa dom igen, alldeles för länge sen vilket INTE är okej. Nu när jag ska flytta också så måste vi fan ses massor innan jag drar.

Ja, jag ska flytta. Jag har inte gått ut med de officiellt ännu, men nu har vi bestämt oss. Till årsskiftet så hoppas vi på att bo i Malmö, jag och Sandra. Jag längtar ner. Om jag hade kunnat så hade jag gärna flyttat i morgon. Men de är svårt utan jobb.

Jag älskar Malmö och flyttar inte dit för att plugga. Jag åker ner för att jag vill bo och jobba där. Jag byter alltså bort mitt förstahandskontrakt här i Solna, till ett nere i Malmö. De ser väldigt lovande ut och jag är jätte positiv till de hela.

Uh, tog en sömntablett igår så jag är helt yr idag. Men efter att jag duschat kommer de kännas bättre.

Igår kväll var de hemskt, jag hostade så hårt och så mycket att jag inte fick någon chans att andas. Och om jag hade ätit någon middag igår så hade den kommit upp igen, för kväljningar hade jag i mängder. Tillslut gav jag upp och tog en sömntablett och hoppas kunna somna på den. Och de gjorde jag.

Nu har jag jobbat hela helgen, är slut som artist och sjuk igen. Men jag måste till jobbet idag. Så de är bara att bita ihop. Dom får skicka hem mig om de är så.

Jag kan passa på att skrika rakt ut nu att berätta... eller nej. Jag vill inte berätta redan. De flesta vet redan om de, våra närmsta vet. Resten kan fan få vänta ett tag. Men ikväll väntar jag på ett samtal som kommer göra de hela avgjort.

Hittade den här bilden, oj så gammal. Men jag minns de väl haha!

Jag hostar, jag hostar hårt (heter de så?) och det gör ont. Jag var ju nyss sjuk, inte kan jag väl bli dålig igen då? Jag hade hoppats på att få vila upp mig i helgen, men min chef från skytteholm ringde och behövde mig både lördag och söndag. Så idag har jag jobbat, från 8.00-18.00. Men nu är jag hemma, äntligen. Jag skulle behöva städa, men jag orkar verkligen inte, så jag skjuter upp de till i morgon, och då MÅSTE jag!

På väg till jobbet i morse så insåg jag hur gärna jag vill här i från. Jag har ingen lust att vara kvar i Solna eller Stockholm. Jag vill lämna allt de som varit jobbigt här uppe, alla platser som jag dagligen passerar och får rysningar i kroppen av obehag. Jag vill börja om, starta ett nytt liv, träffa nya människor som inte har en aning om mitt förflutna.

De känns så skönt att veta att jag är på väg, att jag faktiskt kommer dra här i från, snart. Jag önskar bara att tiden kunde gå lite fortare nu.