De här med lägenheter ser mycket lovande ut. I dagens läge så har vi åtminstone 2 stycken att välja på, där de är upp till mig och Sandra hur vi vill göra. Det känns skönt att ha alternativ. Men vi ska ner till Skåne igen den 3e-7e november och titta på ett par lägenheter till, efter de måste vi fatta ett beslut.
Just nu är vi mest intresserade av en lägenhet i Lund, mycket fin och rymlig och jag är säker på att vi skulle trivas kanonbra där. De är bl.a en av lägenheterna som vi ska titta på i november.
Jag har fortfarande inte förstått att vi faktiskt ska göra de här. De är fortfarande inte "på riktigt". Jag vet att jag vill flytta, men jag får inte in i huvudet att de faktiskt kommer att bli av. Nu står både jag och Sandra utan jobb i Stockholm efter sista december, så de är 100% klart att vi ska flytta. Men jag har inte förstått de ännu. Jag tror ingen annan har gjort de heller.
Mormor är nog den som är gladast för min skull, hon tycker att de ska bli jätte kul att jag gör något som jag verkligen vill. Pappa börjar nog vänja sig vid tanken mer och mer, han låter mer positiv till de hela nu, men jag tror inte han heller har förstått att jag faktiskt kommer genomföra detta. Mamma, hon har absolut inte fattat något ännu. Jag tror inte att hon vill förstå, hon tycker de är jobbigt, de märks. Men jag hoppas att hon kommer glädjas för min skull, när hon väl förstår att jag menar allvar, oavsett om de inte sker förrän då vi lämnar varandra för sista gången innan flytten.
Den som kommer bli jobbigast att lämna, de är min syster. Jag vet hur tråkigt hon tycker att de här är. Men jag vet också hur glad hon är för min skull, och jag uppskattar verkligen att hon visar de för mig. Min syster och jag har haft en speciell, men samtidigt helt normal relation. Vi bråkade när vi var yngre, om allt. Jag hatade när hon tog mina kläder, men jag tyckte de var okej att ta hennes. Jag störde mig på så mycket hos henne, men har på senare år att de berodde på vår syskonkärlek. Vi menade aldrig något illa.
Idag är jag stolt över att ha henne som syster, hon har börjat plugga till frisör och verkar trivas bättre än någonsin i skolan. Jag är så glad för hennes skull, hon har alltid, så länge jag kan minnas, tyckt illa om skolan och haft de väldigt svårt med en del ämnen.
Som sagt, de kommer vara jobbigt att lämna henne, de kommer vara väldigt tufft. Jag kan inte låta bli att fälla en tår samtidigt som jag skriver de här och tänker på hur de kommer kännas. Men jag vet samtidigt hur skönt de kommer vara för mig, jag behöver åka iväg, för min egen skull.
