LinneaMiranda

DETTA ÄR EN DEL AV MITT LIV SOM JAG LÄNGE HAR SKÄMTS ÖVER, MEN ATT SKRIVA OM DET OCH PUBLICERA PÅ EN SIDA DÄR MINA VÄNNER KAN LÄSA DET ÄR ETT SÄTT FÖR MIG ATT BEARBETA DE HELA. JAG HAR VALT ATT INTE BERÄTTA VAD DE VAR SOM HÄNDE NÄR MITT EX VAR BORTREST (läs längre ner så förstår ni vad jag menar) OCH DE ÄR INGET JAG KOMMER ATT SKRIVA OM HÄR HELLER, DE ÄR ALLDELES FÖR PRIVAT. ANDRA FRÅGOR SVARAR JAG MER GÄRNA PÅ.

(NAMNEN JAG HAR SKRIVIT ÄR PÅHITTADE)

Idag fastnade jag på frågor angående livet. Vad är egentligen meningen med livet och hur ska vi någonsin få veta om vi har tagit rätt beslut?

Jag antar att jag egentligen undrar vem jag hade varit idag om jag fattat något beslut på ett annorlunda sätt, eller om något av allt de jag har varit med om inte hade hänt. Allt började egentligen i årskurs 7-8 för mig, de var då jag förändrades. De var då jag upptäckte att de fanns andra saker att göra än fotboll och de var då andra började se mig. En kille tog kontakt med mig, vi började träffas och vi spenderade många underbara månader tillsammans. Jag anser fortfarande att de är en av de bästa somrar jag har upplevt. Men å andra sidan så var de han som fick mig att dricka första gången, de var han som fick mig att strunta i fotbollsträningar och skolka från lektioner och de var han som fick mig att fullkomligt skita i vad mamma och pappa sa. Självklart hade jag en egen vilja och hade inte behövt göra något av detta, men innan jag träffade honom så visste jag inte ens att möjligheten fanns. Och jag var ju så otroligt förälskad i honom och ville inget annat än att han skulle tycka om mig, så jag gjorde de jag trodde att han skulle gilla - jag förändrades till en människa som jag trodde att han skulle tycka om.

Såhär i efterhand så förstår jag att de var ju MIG han föll för, den person jag var INNAN jag förändrades. De var därför de tog slut. Eller, egentligen var de jag som gjorde slut med honom. Jag var med om en hemsk sak en dag när han var bortrest och jag skämdes för mycket för att berätta för varken honom eller någon annan. Så när han kom hem igen ljög jag och sa att jag inte tyckte om honom längre. Han blev helt förkrossad, jag också.

Tyvärr har jag nog aldrig blivit mig själv igen efter den dagen. Mitt hjärta har fortfarande inte läkt. Inte för att jag saknar honom, utan på grund av den händelse jag var med om medan han var bortrest. Den verkliga mardrömmen förändrade mig, vände upp och ner på min perfekta värld och fick mig att förstå alla faror vi lever bland. Jag tog avstånd från allt, jag brydde mig inte om något. Jag bara existerade.

De var här tjejerna (vi var 8 tjejer som ständigt umgicks) tog med mig till HP (förkortning till Hasch parken) och visade vad dom brukade göra istället för att vara på lektionerna. En helt ny värld öppnade sig för mig och jag kände sakta hur livet kom tillbaka. Jag spenderade hela årskurs 8 i HP (ibland var vi även på andra ställen) och jag trodde att jag kunde känna glädjen inom mig igen. Vi spenderade många sena kvällar på "utkikspunkten" där vi satt och drack alkohol tills någon kräktes eller rökte tills någon fick snetändning. Men framför allt så innehöll dessa kvällar enormt mycket skratt och glädje... och det var egentligen de enda som betydde något för mig. Jag var villig att göra nästan vad som helst för att få skratta och må bra.

Men så kom den dagen då jag inte längre blev glad, då jag inte längre skrattade av att bara dricka och röka. Jag ville ha något starkare, jag behövde något starkare, jag blev erbjuden något starkare.

Jag sat t hemma hos en av tjejerna och väntade på att kicken skulle komma, jag var nervös, de erkänner jag. Vi var flera stycken som umgicks hemma hos henne, men de var bara hon och jag som hade svalt. I soffan satt en av grabbarna och käkade svamp och ostbågar, han vart helt otroligt hög. Helt plötsligt hör jag hur Bella börjar skratta, hon skriker att hon har en bulldog i toaletten och vill att alla ska komma och titta. Men jag var som fastfrusen vid datorn där jag satt och spelade patiens, jag ville springa och titta på bulldogen, men min kropp lyssnade inte på min hjärna. De var här omkring jag började förstå att tabletterna slog. Och i samma sekund som jag förstod de kändes de som att jag flög in i datorn och mitt spel blev min verklighet. Men sekunden efter kom Jonte och ruskade om mig och sa att vi skulle klä på oss och gå ut.

I hallen stod jag kvar till sist och letade efter mina skor, som jag visste var svarta. Men de enda som stod kvar på golvet var ett par blåa Nike-skor. Men jag var säker på att mina var svarta, så jag ropade på de andra och bad dom hjälpa mig att leta. Jonte kom in i hallen igen och lyfte upp dom blåa skorna och sa "Linnéa, dom här skorna ÄR svarta". I mina ögon var dom klart blåa och de står jag fast vid även idag, men de var bara en hallucination. Och de var bara en av väldigt många hallucinationer jag upplevde de kommande timmarna.

Den kvällen kände jag ingen smärta, jag flög på rosa moln och jag mådde så bra. Jag kan inte beskriva den lyckliga känsla som flög runt likt fjärilar i magen på mig. Varje gång jag tänker på de så måste jag erkänna att jag vill känna den känslan igen, jag vill må så bra som jag gjorde då. De är därför denna drog är så farlig, de är därför de är så lätt att bli beroende.

Dagen efter spenderade jag hemma i sängen med tårar som rann nerför mina kinder, konstant. Jag slutade aldrig gråta. Min ångest var outhärdlig. Jag hade läst att en bieffekt kunde vara ångest dagen därpå, men jag hade aldrig kunnat drömma om att de skulle vara så grovt. Fy!

Ytterligare en gång fick jag uppleva detta glädjerus. Och ytterligare en gång fick jag uppleva den outhärdliga ångesten. Sen hände något, jag vaknade en morgon och hörde en röst som sa till mig: "Linnéa, de här är inte du, du måste sluta med de du håller på med och hitta lyckan på ett ärligt sätt". De kändes som att jag drömde, men den rösten fick mig att haja till. Vad höll jag på med? Höll jag på att bli alldeles tokig?

Efter den morgonen tog jag avstånd från allt som hade med droger att göra, inklusive mina vänner. Jag förstod att de var enda sättet för mig att lägga av helt och hållet. Jag började spela fotboll igen och jag tog tag i mina studier, jag klarade grundskolan och gick ut årskurs 9 med bra betyg och jag kom in på mitt förstahandsval av gymnasium, Löfströms - sam/sam med inriktning elitidrott.

Och de är här jag kommer till min fråga. Vem hade jag varit om jag aldrig förstått att de jag gjorde var fel, vad hade hänt om jag inte slutade med de jag höll på med? Eller så drar man tillbaka de ännu längre - vem hade jag varit om jag aldrig ens hamnat i detta missbruk?