Aj :(
Jag har ont idag, de är ingen bra morgon.
Det känns inte som att de kommer bli bättre under dagen heller.
Det är en vecka sen jag åkte ambulans nu, idag vill jag helst slippa.
Jag tar nog de säkra före de osäkra och struntar i att följa med på utedagen med F-1orna.
Jag är trött på att ha såhär ont nu,
jag kan inte slappna av ordentligt,
jag kan inte skratta och ha kul. De är vidrigt :(
Drömmar
Flera nätter i rad nu har jag drömt väldigt tydliga och verkliga drömmar. Jag undrar vad de betyder? Jag brukar inte minnas mina drömmar, och de gånger jag gör de så är de väldigt suddigt.
Sandra gick till jobbet i morse och jag har haft tvättstugan sen 12. Jag tänkte laga hemgjorda köttbullar och potatismos till Sandra kommer hem. Sen ska vi iväg och bowla ikväll tänkte vi.
.
Vi ignorerar de som avgudar oss,
avgudar de som ignorerar oss,
sårar de som älskar oss och
älskar de som sårar oss.
Verkliga drömmar
Med tanke på min incident igår så har jag strängt blivit tillsagd att inte jobba idag. Jag tycker inte om att vara hemma. Jag missar även personalfesten ikväll vilket känns väldigt trist :( Sandra och Simon bokade biobiljetter eftersom jag inte skulle vara hemma, så nu blir jag all alone ikväll. Jätte trist!
Jag hade en konstig och mycket verklig dröm i natt. Det var många bitar från my real life som var iblandade. Jag mådde bra, jag var lycklig, men samtidigt så var allt så upp och ner. Allt vad bak o fram, tvärt om. Jag vill egentligen somna om och fortsätta drömma, jag vill ta reda på vad som händer. Det var en speciell dröm, som inte går att förklara. Men jag skulle så gärna vilja veta vad den betyder.
Debut i ambulansåkning
6.00 ringde alarmet och det var dags att gå upp. Jag kände att smärtan redan var på en hög nivå och övervägde att ringa chefen och förklara att jag inte skulle klara av att jobba. Men trotsig som jag är så ignorerade jag de onda så gott de gick och satte mig på bussen. Halvvägs framme ångrade jag att jag åkt till jobbet, smärtan ökade från minut till minut kändes det som. Men jag höll masken och log åt alla kollegor som frågade hur onsdagens besök på sjukhuset hade gått.
Då, mitt i ett samtal med en kollega, kom jag ihåg att de var torsdag. Torsdag = utedag. Jag visste från början att jag inte skulle klara av att gå med på utedagen, jag skulle bli för ansträngd och smärtan skulle ta över. Men efter att ha pratat med Lena - som håller i våra utedagar - så lät det som att vi skulle ta de väldigt lugnt och barnen skulle vara ganska självgående. Jag beslutade att följa med, hur illa kunde de bli liksom? Jag hade ju gått från bussen till skolan vilket hade funkat klockrent (nästan).
Redan på väg till parken kände jag att detta skulle bli jobbigt, men jag bet ihop. Barnen tog fram sina matsäckar och åt, skrattade och var glada medan vi vuxna gick runt och småsnackade lite.
Det var när ett barn kom fram till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne dra jackan över vanten som jag märkte att något var fel. Hur mycket jag än ville så kunde jag inte svara. Jag fick inte fram några ord. Jag lyckades få Lena att förstå att jag var tvungen att gå tillbaka till skolan för att vila lite.
Den promenaden var den längsta i hela mitt liv. Jag gick och gick, men kom aldrig fram. Smärtan högg i bröstet på mig och jag spände hela kroppen. Tankarna snurrade i huvudet på mig så jag trodde att jag höll på att bli galen. Jag kippade efter andan samtidigt som jag tvingade mig själv framåt. Jag trodde att jag skulle kollapsa, vilken sekund som helst.
Jag orkade inte fortsätta gå mot rummet där min chef sitter, jag valde istället att gå in till mina kollegor på fritids och där brast allt. Smärtan tog över och satte sig som ett lock för halsen, jag kunde inte andas längre. Det gjorde så förbannat ont när jag drog in luft i lungorna så jag ville faktiskt inte andas. De var en av de mest konstiga känslor jag någonsin känt, men jag orkade inte, vill inte, kunde inte.
Ambulansen kom 25 minuter senare. Då hade allt lugnat ner sig och så länge jag stod still så var allt okej. Men minsta rörelse var som ett självmordsförsök och när ambulanskillarna bad mig att sätta mig ner på deras brits hoppades jag att dom skämtade. Men jag skulle bestämt sätta mig ner och jag väntade på att de skulle knyta sig i halsen igen. Mycket riktigt! Andningssvårigheterna kom tillbaka, så vi körde in i bilen, kollade blodtryck, satte nål i armen och fick hjälp att andas. Sen rullade vi mot sjukhuset.
De enda dom gjorde på sjukhuset var att sno ännu mer blod av mig. Sen fick jag gå hem. Hur sjukt är inte de?
Fortfarande diagnos: Okänd!
7 timmar på sjukhuset resulterade i.... Ingenting!
Jag fick åka hem utan något svar på varför jag har så sinnessjukt ont och varför jag har så svårt att andas. De enda läkarna hade att säga var "Allting ser bra ut, men med tanke på din smärta så är det väldigt konstigt. Jag har aldrig, genom alla mina år som läkare, sett något liknande. Fortsätter smärtan så måste du komma in igen".
Jag måste erkänna att de går i vågor. Smärtan är konstant, men de känns inte alltid lika mycket. Igår när jag kom in och skulle träffa kirurgen, då var de värre än någonsin, då kunde jag inte ens prata. Jag var tvungen att koncentrera mig på att andas så att öppna munnen och besvara hennes frågor fanns inte på världskartan. Hon sprang och hämtade en spruta som jag fick rakt in i höften - den skulle tydligen hjälpa mot smärtan. Och det blev faktiskt bättre, lite åtminstone.
På 3 dagar har jag i alla fall konstaterat att min kropp ser bra ut invändigt, de känns skönt att höra. Man har kollat lever, lungor, njurar, blindtarm, mjälte, galla och revben. Allt ser perfekt ut och jag är väldigt lättundersökt - inga tveksamheter. Och som sagt, de känns tryggt att få höra. Men jag vill ju veta vad felet är samtidigt, så jag kan få rätt behandling och slippa de här sen.
Jaja, inte tänker jag sitta hemma för det. Bussen mot jobbet går strax, så jag måste skynda!
Diagnos: Okänd!
Jag kan börjar med att berätta att lördagskvällen blev lyckad. Vi tog en vända på stan, träffade ett gäng trevliga grabbar. Umgicks med dom hela kvällen, dansade. pratade och hade trevligt. Vid 5-tiden åkte jag och Sandra hem men vi kom inte i säng förrän runt 7.
Nu är det såhär att natten mellan söndag och måndag så vaknade jag av en obeskrivlig smärta i bröstet, de var omöjligt att somna om och jag hade fruktansvärda andningssvårigheter. Från kl 4.00 låg jag och led, tills klockan blev 6.00 - då var de dags för mig att gå upp (vilken aldrig har varit så svårt och smärtsamt).
Jag hade bestämt mig för att åka till jobbet, fråga mig inte varför, så klockan 7.00 gick bussen. På vägen ringde jag min pappa och grät samtidigt som jag beklagade mig. Att andas och gå samtidigt fanns inte på världskartan.
Väl framme på jobbet så fick mina kollegor mig att inse att jag måste ringa vårdcentralen. Jag fick en tid först kl 14.30 men fick skjuts hem ändå. Jag lyckades sova i en timme innan jag skulle iväg. På vårdcentralen tog dom ett blodprov, lyssnade på lungorna och kände och klämde lite kring revbenen. Sen konstaterade dom att jag måste åka och rötgas.
Jaha, taxi till sjukhuset - visa remissen och "varsågod, du kan sätta dig ner och vänta på din tur". 1.5 timme senare fick jag gå in och rötgas (vilket tog 3-4 min) och sen skickade dom hem mig utan något svar. Min doktor skulle ringa morgonen därpå och berätta hur bilderna såg ut.
Den kvällen (måndag) var den värsta - i smärtväg - i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om något värre. Jag kunde inte sitta eller ligga, jag var tvungen att stå för att kunna andas någorlunda. Jag hade så ont att jag inte kunde röra mig och jag kunde absolut inte prata samtidigt som jag gick. Sandra, som såg mitt lidande, ringa till vårdguiden och frågade vad vi skulle göra. "Ta värktabletter och försök sova" - fick vi som svar. Tack! Men en Ipren och en Diklofenak senare kunde jag i alla fall lägga mig ner.
Morgonen därpå (tisdag) så kändes allt mycket bättre. Därför valde jag att hoppa in i duschen och åka till jobbet medan jag väntade på att läkaren skulle ringa och ge mig svar från bilderna. Klockan gick och inget samtal kom, men min smärta blev återigen värre. Tillslut kunde jag inte andas och gå samtidigt igen.
Jag ringde upp min läkare och berättade att jag inte stod ut längre. Då berättade hon att bilderna såg bra ut så hon förstod inte vad felet kunde vara, därför skickade hon mig till akuten.
Jag fick skjuts av en kollega så jag var på sjukhuset vid 14.30. Fem minuter senare kom Sandra för att hålla mig sällskap, tack !
Vi slapp vänta ihjäl oss och fick faktiskt komma in ganska snabbt. EKG, blodprov, blodtryck, känna & klämma.... Sen blev vi utskickade i väntrummet igen. 1.5 timmar senare hade provsvaren kommit och allt såg tydligen bra ut. Men med tanke på min smärta så blev jag skickad till en kirurg. Där fick jag kissa i en mugg och återigen dra upp linnet för att hon skulle känna och klämma. Denna gången knöt hon näven och slog rakt över revbenen tre gånger. VILKEN SMÄRTA!! Och med tanke på min reaktion så sa hon att de kunde vara Gallan. Så jag måste genomgå ett ultraljud. Men de gick inte förrän dagen därpå. Så jag blev hemskickad med lite smärtstillande.
Kvällen fungerade helt okej, tabletterna hjälpte lite och jag kunde åtminstone ligga ner. Natten var värre än den förra, men jag har iaf fått sova lite grann.
Klockan 9.00 ringde doktorn och sa att jag ska vara på ultraljudet kl 13.00 idag. Efter de får vi se vad som händer. Jag vill bara ha ett svar på vad detta kan vara, jag vill ha ett slut på mitt lidande. Jag vill kunna andas normalt igen, jag vill kunna skratta normalt.
Håll tummarna för mig idag från 13.00 och framåt.
Jag njuter av ledigheten.
Åh, godmorgon älskade lördag, du är efterlängtad!
Jag vaknade i samma veva som Sandra stängde ytterdörren, hon jobbar nämligen idag. Först fick jag lite panik och trodde att jag hade försovit mig, men insåg snabbt att jag är ledig idag. Jag log av tanken och sträckte lite på mig i sängen. Jag kände hur jag råkade sparka till Akillez som låg vid mina fötter, han ramlade ner på golvet, skakade lite på huvudet och tittade på mig med en förvånad blick. Sen hoppade han upp och la sig på min mage istället, älskade katt :)
Nu har jag precis förflyttat mig från sängen till soffan. Jag ligger med en varm filt, sköna tofflor och en kopp choklad och bara njuter av denna lördagsmorgon. Ingen trivs nog bättre än jag just nu.
Om ett tag tänkte jag dra fram vår underbara limegröna mopp och våttorka golven, sen ska jag plocka undan lite i lägenheten också. Sandra slutar 16.00 idag, så hon blir inte så sen.
Ikväll blir det kycklingwok och ris till middag, sen får vi se om vi kanske korkar upp en vinflaska och får för oss att ta en runda på stan. De vore lite roligt faktiskt, vi har ju fortfarande inte tagit reda på hur utelivet är här nere. Och det är nog dags att försöka skaffa sig lite nya vänner haha.
Nu ska jag fortsätta njuta av min ledighet genom att läsa lite i min bok.
Jag måste ta fram snabeldraken
Under första lektionen var jag tvungen att anstränga mig för att orka hålla ögonen öppna, så när den var slut släpade jag fötterna i backen in till lärarrummet där kaffet (tack gode Gud) redan var klart. Koffeinet gjorde vad de skulle och jag lyckades hålla igång fram till lunchen. Jag måste påpeka att barnen är så himla duktiga, alla jobbar så fint och man känner hur leendet växer på läpparna så fort man kommer in i klassrummet.
Jag har haft tur denna vecka och sluppit vara rastvakt, så även lunchrasten spenderades i lärarrummet med en kopp kaffe nära till hands. Jag har upptäckt att alla har sina egna privata koppar på jobbet, så jag blir nog tvungen att ta med en egen jag också. Annars får man väl skäll för att man snott någon annans haha.
Vid 13-tiden gick jag över till högstadiet för att ha en Engelska lektion á 50 minuter med ett gäng 6:or. De var kul att se skillnaden på beteende och kunskap och jag ser fram emot att få jobba med dom igen.
Meningen var att jag skulle ha slutat efter detta, men på grund av personalbrist på en utav avdelningarna på fritids så fick jag rycka in fram till klockan 15, då jag faktiskt så ifrån och ville hem. Då hade de flesta barn gått hem och jag kände att jag inte behövdes längre.
Då jag och Sandra satt och skrev en matlista samt inköpslista igår kväll så stannade jag i Värnhem och handlade mat en vecka framåt. Eller, hälften iaf - Sandra handlar den andra hälften när hon har slutat jobbet.
Nu har jag precis lagt mig i soffan efter att ha tagit ett långt skönt bad och läst ett par kapitel i "Så länge vi båda andas". Sandra slutar först om en timme, och då ska hon ju handla också. Jag funderar på en snabb powernap? Men å andra sidan så skulle jag behöva ta fram snabeldraken också. Jag kanske hinner med både och?
Hur som helst så är det skönt med helg nu.
Jag ska sova ut ordentligt dessa dagar och bara njuta av min ledighet.
Det skulle underlätta med bil
Jag gillar tanken på att de är fredag. När jag går hem från jobbet idag så vet jag att jag är ledig i två dagar, vilket jag tror att jag behöver. Jag har väldigt roligt på jobbet och jag börjar hitta rutinerna och komma in i deras verksamhet nu, vilket känns jätte bra. Men när klockan ringer på morgnarna vill jag inte påstå att jag är direkt taggad för att ge mig ut i kylan och sitta på en buss i 45 minuter. JAG VILL HA BIL!!!
Nej, nu går min buss strax. Så ut i kylan måste man. Efter jobbet ska jag storhandla, sen tänker jag hälla upp ett varmt bad och ta en powernap i samma veva :) Mycket myyys!
Lärarvikarie
Tigerkaka eller träning? Träning eller tigerkaka?
Jag sitter här och överväger att springa till gymmet, men för att vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer komma upp ur soffan nu när jag precis har satt mig ner. Katterna mötte mig vid ytterdörren och ligger nu i mitt knä och gosar, vem kan slita sig från de liksom? Jag får nog lov att prioritera jobbet åtminstone denna vecka, och kanske tvinga med Sandra till gymmet i helgen. Jag är inte jätte taggad på att gå dit ensam första gången och se helt vilsen ut. Så får jag börja träna nästa vecka? Men jag ska inte lova för mycket haha. Jag ligger lite på latsidan för tillfället, jag behöver hjälp att komma igång tror jag. Någon som kan sparka mig iväg till gymmet (som endast ligger 3-4 minuter här i från).
Idag skrev jag på ett anställningsbevis också, så nu vet jag att jag garanterat får stanna till den 8 april. Och min chef har i stort sett lovat att jag ska få skriva på ett nytt avtal när april närmar sig. Men då kanske de blir 100%. Just nu jobbar jag bara 75% och hoppar in som lärarvikarie på högstadiet vid behov för att öka timmarna :)
På tal om lärarvikarie så ska jag hålla min första engelska lektion på högstadiet imorgon. Lite nervös måste jag erkänna att jag är, men de är inget jag tänker visa för ungdomarna, utan jag ska vinna deras respekt!
Skrämd av klockan
Nog kom jag upp ur sängen, faktum är att jag flög upp. När klockan ringde i morse så sov jag så djupt att jag blev livrädd när det helt plötsligt började tjuta. Jag som brukar snooza minst 3-4 gånger innan jag kommer upp, kunde stänga av alla andra larm jag satt idag. Skönt på ett sätt, men fy för att bli väckt så tidigt.
Min buss går om en kvart, jag har gjort en dubbelmacka som jag tänkte äta på bussen. Idag blir en lång dag på skolan, 8-16.30, men de ska bli kul :) Vi har ute dag vilket innebär att vi är ute mellan 9.15-11.00, så de blir mina varmaste kläder som åker på. Egentligen skulle jag vilja låna Sandras täckbyxor, men hon sover och jag vill inte väcka henne.
Jag behöver få tillbaks min energi
Någon träning orkade jag inte med idag. Istället valde jag att baka en ny tigerkaka så fort jag kom hem från jobbet. Den blev precis lika god som den jag gjorde i måndags kväll. Av någon anledning så har de bakats väldigt mycket denna vecka, och gott blir de, men nyttigt är de inte. Därför är jag sjukt sugen på att sätta igång med träningen igen, jag måste komma igång.
Främst av allt vill jag komma igång med träningen igen för att man blir så mycket piggare. I en månad lite drygt gick jag upp 4.45 på morgnarna och tränade innan jobbet. De räckte med en veckas träning för att känna en enorm skillnad. Jag mådde bättre och jag blev så himla mycket piggare.
Nu för tiden när klockan ringer så orkar jag knappt vända på mig för att stänga av alarmet. Det är svårt att förklara hur trött jag är. Och jag vet att de har med mina dåliga vanor att göra. Därför måste jag sätta igång med träningen, SNARAST !
Min sambo borde komma hem från jobbet när som helst nu. Hon skulle köpa med sig potatis och grädde, så ska vi laga kycklingfilé med potatisgratäng och rödvinsås, mums så gott de ska bli :) Och efterrätten är ju redan kirrad. Efter maten kommer jag nog bli tvungen att hoppa i säng direkt, jag börjar nämligen 8.00 imorgon och min buss går redan kl 7.00 :/ Jag förstår inte hur jag ska orka. Jag får se till att duscha ikväll.
Och på lördag, då tänkte jag och Sandra testa utelivet i Malmö. Kom gärna med tips om vart man ska hänga, utan hjälp kommer vi se ut som 2 vilsna 08or som inte har en aning om vart vi hamnat någonstans haha.
Sugen på att sätta igång med träningen.
Oboy och macka har blivit min frukost här nere de senaste dagarna. Jag gillar inte de riktigt. Men å andra sidan så har jag struntat i frukosten helt och hållet en längre period på grund av stress inför flytten. Träningen som jag verkligen kom igång med var jag tvungen att skjuta åt sidan. Men nu har vi ju faktiskt fått i ordning här nere, nu är vardagen igång och både jag och Sandra har börjat jobba. Jag måste erkänna att jag är sjukt sugen på att börja träna igen, frågan är bara när orken och tiden finns? Jag kan omöjligt gå upp tidigare än vad jag redan gör, för av någon anledning så är jag helt otroligt trött på morgnarna nu. Och efter jobbet.. Då är det ju dags att laga middag med Sandra?
Iof slutar Sandra senare än mig, jag kanske hinner med att träna direkt efter jobbet? Jag ska försöka sätta mig ner med mitt schema och ta reda på när luckorna finns.
Nu måste jag iväg till jobbet :)
Stackars kille, hur kan du vara så korkad?
Hjärtat är grunden i vår existens, utan ett hjärta är det omöjligt att leva. De kan fyllas med både hat och kärlek, men ingen människa kan undgå att känna känslor. Hur trött man än är på att bli sårad och hur rädd man än är för att släppa någon nära, så är känslan något som vi aldrig kommer ha makten att styra över.
Att ge sig in i ett spel mot sina egna känslor kommer aldrig sluta bra, du kommer att förlora. Känslan står alltid som segrare, god som ond. Du riskerar även att dra med dig andra och såra folk du egentligen inte vill skada.
De finns en människa som jag inte alls känt speciellt länge. Han gav sig in i en lek där han utmanade sina egna känslor. De mest tragiska är att han - på riktigt - trodde att han kunde vinna. Han gick bakom ryggen på många, var något sånär ärlig mot några och totalt äckligt falsk emot andra. Men nu är det ju så att sanningen alltid kommer fram tillslut, och när sanningen väl kommer fram, de är då känslan slår till ordentligt och golvar en med ett enda slag. Ett slag vars smärta är oförglömlig.
Det är synd om denna person, som än idag inte förstår hur dum han var som startade denna lek. Men på grund av alla människor, som han medvetet drog in i leken och som också är golvade nu, så hoppas jag att han sitter ensam på sitt rum i sin lägenhet och skäms. Jag hoppas att han snart ska förstå hur fel han har och lova sig själv att aldrig göra detta mot varken sig själv eller någon annan igen. Och jag hoppas att han aldrig mer försöker skylla sina egna misstag på någon annan, som han medvetet dragit in i leken för att såra och lura.
Jag hade hopp om denna människa, men nu tvivlar jag starkt. Hur arg, ledsen och besviken jag än är, så kan jag inte undgå att tycka synd om honom. Hur kan man vara så korkad? Stackars kille!
Till er andra; lyssna på era känslor, samarbeta med varandra. Hjärta och hjärna jobbar bäst tillsammans. Försök aldrig att ta makten över era känslor, för ni kommer aldrig att lyckas. Försök inte ignorera de ni känner och kom inte och säg att ni inte bryr er, för alla vet att ni ljuger. Lägg istället korten på bordet, erkänn att ni är rädda men att ni är villiga att ge de en chans. För tro mig, i slutändan kommer de att vara värt det.
Första veckan
En vecka har gått och jag tror att både jag och Sandra stormtrivs. Vi har fått i ordning på lägenheten, alla kartonger är uppackade, TVn är fixad, bredbandet funkar och allt står på sin plats. De känns riktigt bra faktiskt och vi börjar vänja oss vid att kalla Malmö för vårt hem. Vi bor här nu.
Helgen som varit vart väldigt lugn. Jag och Sandra har tittat på en hel del filmer, nostalgi är bara förnamnet på de vi gick igenom haha. Festival, Hipp Hipp Hora och många andra filmer har vi sett.
Idag jobbar jag min första dag här nere. De känns ganska sjukt att gå till jobbet. De känns fortfarande som att vi är på semester här nere och snart ska återvända hem. När jag är ledig glömmer jag helt bort att jag snart börjar jobba och njuter bara av livet i Skåne, och nu när jag ska börja jobba glömmer jag helt bort att jag är i Malmö. Men nu sätter allvaret igång, måndag till fredag, och förr eller senare så kommer jag inse att jag är i Malmö och jobbar, båda på samma gång. Jag undrar hur min reaktion kommer bli då?
Hur som helst, jag tror att både jag och Sandra kommer få de helt underbart här nere.
Nu måste jag springa iväg till jobbet, jag uppdaterar senare :)
Hej då Stockholm
Godmorgon. Jag har varit vaken i 40 minuter och hunnit äta lite frukost (eller, dricka ett glas mjölk), duscha och packat ner mina sängkläder + madrassen i stora svarta sopsäckar. Nu syns de att jag är på väg att flytta, tidigare har de bara sett stökigt ut.
Om 20 minuter ska jag ringa far min, vi ska åka och hämta lastbilen, sen kommer alltid vara i full gång. Tyvärr är det för mörkt ute för att jag ska lyckas se hur vädret är, men de visar sig.
Önska mig lycka till.
Hej då Stockholm, Hej Malmö ! :)
Sista natten på Ryttargatan
Då har även denna dag nått sitt slut. Nu sitter jag i min ihoppackade lägenhet och ska snart sova, för sista gången i detta hus. Det har varit en lång dag och massor av saker har gjorts, men nu är vi klara, äntligen.
Klockan 8.00 i morgon bitti ska jag hämta lastbilen i Järfälla. Sen börjar resan. Vi ska tömma min lägenhet, hämta Sandras alla saker samt hämta en del saker hos mormor. Sen ska vi köra 62 mil. Jag, Sandra och Thomas (sandras pappa) i lastbilen, pappa och Lisa i deras Volvo och Karro (sandras mamma) och Jocke (sandras bror) i deras personbil. De kommer bli en lång resa ner, jag hoppas att vi har tur med vädret.
De är med blandade känslor som jag gör mig redo för sängen, jag har ju som sagt fortfarande inte förstått att jag faktiskt ska flytta 62 mil iväg från platsen där hela mitt liv är uppbyggt. Men Stockholm och Solna kommer att finnas kvar, likaså alla underbara vänner <3 Både jag och Sandra kommer att hälsa på så ofta vi kan och hinner, och vi hoppas innerligt att ni kommer ner och hälsar på oss. Om inte annat för att få gratis boende och en jävligt rolig helg i en annat stad.
Klockan 8.00 i morgon bitti ska jag hämta lastbilen i Järfälla. Sen börjar resan. Vi ska tömma min lägenhet, hämta Sandras alla saker samt hämta en del saker hos mormor. Sen ska vi köra 62 mil. Jag, Sandra och Thomas (sandras pappa) i lastbilen, pappa och Lisa i deras Volvo och Karro (sandras mamma) och Jocke (sandras bror) i deras personbil. De kommer bli en lång resa ner, jag hoppas att vi har tur med vädret.
Väl framme i Malmö så ska vi tömma lastbilen och fylla lägenheten. Vi måste göra i ordning våra rum så vi har någonstans att sova, plus att vi har gäster de första nätterna, så vi måste göra de bekvämt för dom också.
På tisdag så har vi varsin arbetsintervju att gå på, som de ser ut nu. Sen måste få installera internet och få upp lampor och göra fint :) De kommer vara så roligt. Jag ser fram emot de här.
Idag är jag 08a, imorgon är jag Malmöbo
I morgon bär flytten av. Hej då Stockholm, Hej Malmö !! De känns underbart. Eller, de känns inte så mycket faktiskt. Jag tror inte jag har förstått de ännu, fortfarande inte. Men de kommer, garanterat.
December har varit en hektisk månad. Papper har skrivits under, lastbil har bokats, lägenheten har packats, planering har skrivits, möbler har handlats, och avsked har tagits. Pappa har fyllt år, mormor har fyllt år, julafton har varit, nyårsafton har varit. Ja, ni hör ju.. De har varit sjukt mycket att göra.
Jag och Sandra hade avskedsfest den 4e december. Den blev mycket lyckad och många fina människor dök upp. Den senaste veckan har spenderats till att packa och säga hej då till de närmaste vännerna. De känns trist att lämna alla, men som jag sagt "Vi säger inte hej då, vi säger vi ses snart igen". Vi hoppas att vi får många besök nere i Skåne och ni här uppe blir inte av med oss än, vi kommer tillbaka.
De kommer dröja innan första resan till Stockholm kommer, vi vill sätta oss in i vardagen nere i Malmö först. Vi vill se oss om och lära känna staden. När vi har gjort oss hemmastadda kan vi börja diskutera ett besök till Stockholm.
Jag har skaffat Skype också, jäkla bra grej de där, jag gillar det!
Så hit med era Skype namn så pratar vi när ni vill :)
Idag har jag packat de sista, vi har hämtat en soffa som vi köpt, jag har lunchat med bästa Sanna och Sofia. Nu har jag ett snabbt break innan jag ska till Heron City och käka middag + bowla med Sara och Carro. Sen väntar sängen, vi har en lång dag framför oss i morgon. Idag är jag 08a, i morgon är jag Malmöbo!!
