LinneaMiranda

Jag är inte van vid all denna uppmärksamhet. Alla på jobbet är oroliga och min chef tog kontakt med mig igår och frågade hur jag mådde. Jag visste inte att de gick att se utåt nu, jag har ju alltid varit så bra på att dölja mina känslor och måla ett leende på läpparna.
Jag är helt slut i kroppen. När klockan ringer på morgnarna känns de inte som att jag har sovit något alls och jag måste kämpa mig igenom dagarna. Så fort jag sitter still så känner jag hur ögonen går i kors och jag näst intill somnar. Det är en vidrig känsla och jag skulle göra vad som helst för att slippa den, men det spelar ingen roll hur tidigt jag går och lägger mig eller hur många timmar jag får sova. Energin har tagit slut och jag har aldrig varit med om något liknande.

Jag har fått ont igen, på sidan av bröstet/revbenen. Men de är inte lika farligt som sist, så jag har låtit bli att tala om det för någon. Men jag känner att jag inte sover lika bra och andningen blir svårare och svårare. Jag hoppas inte att de blir värre. Om så är fallet så är det bara att bita ihop, för sjukhuset har tagit alla prover dom kommit på och allt ser ju bra ut.

På tal om de så var jag på läkarbesök igår igen, och dom tror att dom vet var felet är. Såhär när jag fått smälta allt så låter de väldigt logiskt, men overkligt. Jag antar att jag bara har ett alternativ nu, jag kan inte gömma mina känslor längre. Jag måste börja bearbeta och de gör mig livrädd.