Hur, vem, varför, varför, hur, varför?
Det är konstigt hur humöret kan ta så snabba vändningar. Ena dagen är pest - allt känns jobbigt och minsta händelse gör mig upprörd. Andra dagen är underbar - jag ler och mår bra och får en kick av energi så fort vinden smeker mina kinder. Tyvärr börjar de dåliga dagarna konkurrera ut de bra. Det känns som att jag springer i motvind, allt blir så tungt. Jag tappar energi, ork och vilja. Mitt tålamod tar slut oerhört snabbt och jag är otrevlig mot personer som inte förtjänar det. Jag gör det undermedvetet, orden liksom snubblar ut ur munnen på mig och jag kan inte hejda de. Oftast blir jag chockad över mitt beteende. Oftast står jag där och tänker "Vad hände nyss? Vad gjorde jag? Vad kom de där ifrån?".
Det känns som att jag har tappat kontrollen över mig själv. Min kropp lever sitt eget liv. Kanske är det ett sätt att säga ifrån, ett sätt att säga "Fan Linnéa, de här funkar inte längre! Du måste bearbeta och gå vidare". Men det vet jag redan. De är inget jag behöver bli påmind om. De jag behöver hjälp med är att hitta modet. Jag är livrädd. Hur ska jag någonsin kunna väcka de känslor inom mig som jag tidigare inte tillåtit mig själv att känna? Hur ska jag lyckas gå in i mig själv så pass djupt och med ord formulera mina känslor? Hur ska jag lyckas härda smärtan? Jag vet att smärtan inte går att undvika i all evighet. Min psykiska smärta har börjat säga ifrån genom att på fysiska sätt göra ont, det har doktorn konstaterat.
Men varför mår jag inte dåligt? För de gör jag inte. Tvärt om, jag trivs så bra här nere i Malmö med mitt nya liv. Allt är toppen och jag är så glad. Ofta. Men jag är mest irriterad. Men jag mår bra trots mina irritationer. Hur ska jag kunna hjälpa mig själv när min hjärna inte vill samarbeta med mitt hjärta? Varför gör jag saker som jag egentligen inte vill?
Vem kan svara på alla dessa frågor?
Varför letar jag efter ensamheten när jag hatar den? Varför säger jag en sak men gör en annan? Hur kan jag vara så förvirrad? Hur kan jag ha minnesluckor utan att ha druckit alkohol? Varför finns de saker som jag vill få ur mig, men inte kan förmå mig att prata högt om? Varför skäms jag över saker jag inte kan styra över? Varför har jag så svårt att släppa någon nära? Varför kan jag inte vara ärlig ens mot mig själv? Varför fortsätter jag att lura mig själv? Varför höjer jag garden så fort någon närmar sig? Varför ler jag när jag pratar om året 2004 och den 28 septebmer 2007 och den 12 maj 2009? Jag borde få rysningar av obehag av bara tanken på dessa datum.
De åren, de datumen, de dagarna ekar i mitt huvud konstant. Varje dag blir jag påmind på olika sätt. Dessa händelser har jag pratat högt om, men aldrig gått in på detaljer. Dessa händelser lever kvar inom mig, påverkar mina handlingar och mina val inför framtiden. Helt okontrollerat. Jag lever fortfarande mitt i allt detta.
Jag satte ett lock över dessa händelser innan jag hann känna reaktionen dem gav. De är den reaktionen jag behöver släppa lös, låta växa inuti min kropp, trycka på varenda organ och varenda muskel jag har, jag måste känna smärtan med hela min kropp, för att till sist frigöra den. Men hur?
Det finns ännu en sak som har påverkat mig och mitt sätt att tänka. En händelse som pågick under många, många år utan att jag hade en aning om det. Jag hade mina misstankar, men ingen sa något. Jag förstår varför hon aldrig har berättat för mig, och jag förstår att han inte vill erkänna vad han gjort. Det finns fortfarande många frågetecken kring detta allvar, frågor som jag skulle vilja ställa, men inte är säker på att jag vill ha svar på.
Detta har jag aldrig pratat högt om, de är bara något som plågar mig. Jag har velat berätta, för någon jag litar på. Men orden är som fastklistrade djupt inom mig, mina läppar vägrar formulera meningarna jag egentligen vill skrika ut. Jag förblir tyst!
Kommentarer
Postat av: Mamma
<3 Jag älskar dig <3
Trackback
