Sänk garden och visa ditt rätta jag
Jag förstår människor som stänger in sig själva, som bygger en mur runt de absolut viktigaste och ömtåligaste varje enskild människa äger - hjärtat. Jag förstår varför man låtsas att vara en hård människa utåt, som aldrig får sitt hjärta krossat. Och jag förstår varför man inte vågar släppa in någon hela vägen, varför man vilseleder och låter alla få fel uppfattning om en. Jag har varit där själv och jag sitter väl fortfarande kvar där, instängd någonstans i mig själv. Men jag är medveten om min situation. För första gången på väldigt länge så känner jag att jag kan kontrollera mitt beteende mot andra och själv välja vilka jag ska avfärda och vilka som är värda att lära känna. För ett par år sedan hade jag mina vänner och brydde mig inte om någon annan. Jag var inte alls intresserad av att lära känna andra, jag avfärdade alla helt enkelt.
"Jag blir hellre hatad av alla, än att släppa någon hela vägen in" - står i ett av mina gamla - och många - kollegieblock som jag skrev mycket i. Och det var precis så jag kände. Jag hade hellre blivit hatad av alla, än att låta någon (vem som helst) få veta vad som hänt mig.
Lite så känner jag fortfarande, jag vill inte att någon ska veta vad som hände och troligtvis kommer min hemlighet att begravas med mig. Men jag har lärt mig att kontrollera mina känslor och jag har förstått att det inte fungerar att ständigt hålla garden uppe. Man måste våga för att vinna och jag kan, med stolthet, säga att jag har vågat. Jag har sagt upp mig från ett perfekt jobb där jag stormtrivs och jag har valt att riskera att lämna allt de som har gjort mig till den jag är idag - jag har valt att flytta 60 mil iväg från mig trygghet.
Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag fortfarande har svårt att släppa folk nära. Jag har otroligt svårt att lita på människor. Jag har blivit sviken många gånger, liksom många andra, och jag kommer bli sviken i framtiden också. För ett par år sedan hade jag gett upp, jag hade grävt ner mig i sängen och dragit täcket över huvudet. Men genom min - hittills - 20 år gamla resa genom livet har jag lärt mig många saker och en av alla dessa saker är att man aldrig får vika sig. Man måste stå på egna ben och ta sig igenom de som är svårt, hur ont de än gör och hur jobbigt de än är. De är endast du själv som kan bearbeta dina känslor, men att ha en axel att luta sig mot är faktiskt väldigt skönt.
Jag har träffat många människor som sagt att dom kan gå genom eld utan att röra en min. Att dom har en stark mentalitet och inte bryr sig om tjejen/killen som dom tycker så mycket om, inte känner samma sak tillbaks. Jag har träffat människor som tror att de är häftigt att inte gråta och att aldrig visa sig svag. Dom människorna tycker jag synd om. För vi alla vet att även om man inte visar känslorna utåt, så finns dom där inom oss ändå. Känslan är något vi aldrig kommer att få makten över, den lever sitt eget liv inom oss och vi kommer aldrig kunna undvika den - även om vi vid många tillfällen skulle vilja.
Så till alla er som tror att de är starkt att inte gråta, tänk om, för er egen skull! Ert hat, er oro eller er sorg lyser igenom er. Styrka ligger inte i att aldrig falla, utan att finna kraften att resa sig igen.
Tillit är något av de svåraste som finns. Hur vet man vem man kan lita på och inte?
De vet man inte. Man får helt enkelt följa sin magkänsla och våga riskera att bli sviken - ännu en gång. Men när man väl har hittat sin soulmate eller en vän för livet, då vet man att de var värt alla tårar som runnit längs våra kinder. De är dessa människor vi ska hålla hårt i, de är dom vi ska ta hand om ge all den kärlek vi har.
De jag egentligen vill komma fram till är nog att du aldrig ska vara rädd för att älska.
Öppna hjärtat om magkänslan säger så. Du är starkare än vad du tror, underskatta aldrig dig själv.
Våga hellre en gång för mycket än en gång för lite så att du är säker på att du inte missade just din andra halva.
Där kan jag vara mig själv
Veckan har gått långsamt, fast ändå otroligt fort. Jag har flugit 120 mil på 24 timmar, hunnit med en arbetsintervju samt varit sjuk. Nu är det äntligen fredag och den här helgen tänker jag inte röra så mycket som ett lillfinger. Jag tänker ta de lugnt, vila och stressa ner.
Om jag är stressad? Det är bara förnamnet. Det har visat sig att det inte är helt lätt att flytta 62 mil. Någonstans visste jag väl om det från början, men nu när det närmar sig så blir de så verkligt. Och man är ju inte direkt gjort av pengar..
I lördags hade jag och Sandra vår avskedsfest. De kom väldigt mycket folk och vi hade en otroligt rolig kväll tillsammans. Men redan vid 2-tiden satte sig jag och Sandra i en gemensam taxi och åkte hem. Men nöjda var vi, så tack alla som kom <3
Det är mycket som har hänt den senaste veckan, mycket personliga saker som jag går och gnager för mig själv om dagarna. Det är mycket jag skulle vilja hinna göra innan jag flyttar, men samtidigt så vill jag helst åka imorgon. Jag är trött på allt som har med Stockholm att göra nu, jag vill här i från. Jag trivs nere i Skåne, allt är så mycket lugnare och skönare. Där kan jag börja om, där vet ingen någonting om mitt förflutna, där kan jag vara mig själv.
De positiva väger över de negativa
Jag har egentligen massor att skriva, de var länge sen sist. Men jag ska försöka att formulera mig kort.
Jag har ett par tuffa veckor bakom mig, men dom har också tillfört mycket glädje. De är så lätt att haka upp sig på allt de negativa, men jag tänkte fokusera på de positiva, som man egentligen borde göra.
Sandra har kommit hem från Thailand, de känns underbart att ha min bästa vän tillbaks som kan hjälpa mig genom allt. Om vi hade mycket att prata om? Skoja inte! Nu när Sandra är tillbaka känns allt så mycket lättare med flytten också, jag har någon som kan svara på mina frågor.
Jag har också lyckats få 3 arbetsintervjuer nere i Skåne, inte värsta höjdarjobben kanske, men alltid något som man kan börja med när man flyttar ner. Sen får jag se om jag trivs eller om jag söker vidare under tiden. De kan hända att jag måste åka ner till Skåne nästa vecka, för att gå på en arbetsintervju. Och jag, Skånetorsk som jag är, bangar aldrig på att åka ner. Så jag letar resa som en tok nu haha.
Första advent har varit, snart är de julafton. Julafton är de enda positiva med julen och vintern. Annars avskyr jag allt som har med de att göra. Snö, slask, kyla, massvis med kläder... De är inte riktigt my cup of tea. Men eftersom jag har flytt och allt att se fram emot så kan jag inte hjälpa att jag längtar djupare in i vintern.
Julen var planerad, vi skulle fira tillsammans, hela släkten (även pappa). Men igår ringde han och berättade att han hade nya planer. Jahapp, den 11 - 26 december är han i Thailand. Han är inte hemma på varken julafton eller sin födelsedag (20 dec). Han kan ju glömma att jag tänker köpa något paket till honom haha.
Jag kan inte undgå att vara lite orolig över honom. Jag vet att han är en vuxen människa som kan klara sig själv. Men efter allt som hänt de senaste åren så undrar jag, kan han verkligen de? För två veckor sen var han jävligt klumpig och ramlade och slog i revbenen. Jag var arg på honom då, arg och rädd. Han lovade att han inte skulle göra bort sig så igen, aldrig. Han svor på att han hade fått sig en tankeställare. Men de gick en vecka, lite drygt. Sen bröt han sitt löfte. EN JÄVLA VECKA?!?!
Jaja, positivt var det. Jag trivs just nu. De mesta är bra och Skåneflytten känns så jäkla rätt. Men jag börjar förstå nu, hur långt jag ska flytta. Men de ska bli så skönt.
