Sänk garden och visa ditt rätta jag
Jag förstår människor som stänger in sig själva, som bygger en mur runt de absolut viktigaste och ömtåligaste varje enskild människa äger - hjärtat. Jag förstår varför man låtsas att vara en hård människa utåt, som aldrig får sitt hjärta krossat. Och jag förstår varför man inte vågar släppa in någon hela vägen, varför man vilseleder och låter alla få fel uppfattning om en. Jag har varit där själv och jag sitter väl fortfarande kvar där, instängd någonstans i mig själv. Men jag är medveten om min situation. För första gången på väldigt länge så känner jag att jag kan kontrollera mitt beteende mot andra och själv välja vilka jag ska avfärda och vilka som är värda att lära känna. För ett par år sedan hade jag mina vänner och brydde mig inte om någon annan. Jag var inte alls intresserad av att lära känna andra, jag avfärdade alla helt enkelt.
"Jag blir hellre hatad av alla, än att släppa någon hela vägen in" - står i ett av mina gamla - och många - kollegieblock som jag skrev mycket i. Och det var precis så jag kände. Jag hade hellre blivit hatad av alla, än att låta någon (vem som helst) få veta vad som hänt mig.
Lite så känner jag fortfarande, jag vill inte att någon ska veta vad som hände och troligtvis kommer min hemlighet att begravas med mig. Men jag har lärt mig att kontrollera mina känslor och jag har förstått att det inte fungerar att ständigt hålla garden uppe. Man måste våga för att vinna och jag kan, med stolthet, säga att jag har vågat. Jag har sagt upp mig från ett perfekt jobb där jag stormtrivs och jag har valt att riskera att lämna allt de som har gjort mig till den jag är idag - jag har valt att flytta 60 mil iväg från mig trygghet.
Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag fortfarande har svårt att släppa folk nära. Jag har otroligt svårt att lita på människor. Jag har blivit sviken många gånger, liksom många andra, och jag kommer bli sviken i framtiden också. För ett par år sedan hade jag gett upp, jag hade grävt ner mig i sängen och dragit täcket över huvudet. Men genom min - hittills - 20 år gamla resa genom livet har jag lärt mig många saker och en av alla dessa saker är att man aldrig får vika sig. Man måste stå på egna ben och ta sig igenom de som är svårt, hur ont de än gör och hur jobbigt de än är. De är endast du själv som kan bearbeta dina känslor, men att ha en axel att luta sig mot är faktiskt väldigt skönt.
Jag har träffat många människor som sagt att dom kan gå genom eld utan att röra en min. Att dom har en stark mentalitet och inte bryr sig om tjejen/killen som dom tycker så mycket om, inte känner samma sak tillbaks. Jag har träffat människor som tror att de är häftigt att inte gråta och att aldrig visa sig svag. Dom människorna tycker jag synd om. För vi alla vet att även om man inte visar känslorna utåt, så finns dom där inom oss ändå. Känslan är något vi aldrig kommer att få makten över, den lever sitt eget liv inom oss och vi kommer aldrig kunna undvika den - även om vi vid många tillfällen skulle vilja.
Så till alla er som tror att de är starkt att inte gråta, tänk om, för er egen skull! Ert hat, er oro eller er sorg lyser igenom er. Styrka ligger inte i att aldrig falla, utan att finna kraften att resa sig igen.
Tillit är något av de svåraste som finns. Hur vet man vem man kan lita på och inte?
De vet man inte. Man får helt enkelt följa sin magkänsla och våga riskera att bli sviken - ännu en gång. Men när man väl har hittat sin soulmate eller en vän för livet, då vet man att de var värt alla tårar som runnit längs våra kinder. De är dessa människor vi ska hålla hårt i, de är dom vi ska ta hand om ge all den kärlek vi har.
De jag egentligen vill komma fram till är nog att du aldrig ska vara rädd för att älska.
Öppna hjärtat om magkänslan säger så. Du är starkare än vad du tror, underskatta aldrig dig själv.
Våga hellre en gång för mycket än en gång för lite så att du är säker på att du inte missade just din andra halva.
Kommentarer
Trackback
