Debut i ambulansåkning
6.00 ringde alarmet och det var dags att gå upp. Jag kände att smärtan redan var på en hög nivå och övervägde att ringa chefen och förklara att jag inte skulle klara av att jobba. Men trotsig som jag är så ignorerade jag de onda så gott de gick och satte mig på bussen. Halvvägs framme ångrade jag att jag åkt till jobbet, smärtan ökade från minut till minut kändes det som. Men jag höll masken och log åt alla kollegor som frågade hur onsdagens besök på sjukhuset hade gått.
Då, mitt i ett samtal med en kollega, kom jag ihåg att de var torsdag. Torsdag = utedag. Jag visste från början att jag inte skulle klara av att gå med på utedagen, jag skulle bli för ansträngd och smärtan skulle ta över. Men efter att ha pratat med Lena - som håller i våra utedagar - så lät det som att vi skulle ta de väldigt lugnt och barnen skulle vara ganska självgående. Jag beslutade att följa med, hur illa kunde de bli liksom? Jag hade ju gått från bussen till skolan vilket hade funkat klockrent (nästan).
Redan på väg till parken kände jag att detta skulle bli jobbigt, men jag bet ihop. Barnen tog fram sina matsäckar och åt, skrattade och var glada medan vi vuxna gick runt och småsnackade lite.
Det var när ett barn kom fram till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne dra jackan över vanten som jag märkte att något var fel. Hur mycket jag än ville så kunde jag inte svara. Jag fick inte fram några ord. Jag lyckades få Lena att förstå att jag var tvungen att gå tillbaka till skolan för att vila lite.
Den promenaden var den längsta i hela mitt liv. Jag gick och gick, men kom aldrig fram. Smärtan högg i bröstet på mig och jag spände hela kroppen. Tankarna snurrade i huvudet på mig så jag trodde att jag höll på att bli galen. Jag kippade efter andan samtidigt som jag tvingade mig själv framåt. Jag trodde att jag skulle kollapsa, vilken sekund som helst.
Jag orkade inte fortsätta gå mot rummet där min chef sitter, jag valde istället att gå in till mina kollegor på fritids och där brast allt. Smärtan tog över och satte sig som ett lock för halsen, jag kunde inte andas längre. Det gjorde så förbannat ont när jag drog in luft i lungorna så jag ville faktiskt inte andas. De var en av de mest konstiga känslor jag någonsin känt, men jag orkade inte, vill inte, kunde inte.
Ambulansen kom 25 minuter senare. Då hade allt lugnat ner sig och så länge jag stod still så var allt okej. Men minsta rörelse var som ett självmordsförsök och när ambulanskillarna bad mig att sätta mig ner på deras brits hoppades jag att dom skämtade. Men jag skulle bestämt sätta mig ner och jag väntade på att de skulle knyta sig i halsen igen. Mycket riktigt! Andningssvårigheterna kom tillbaka, så vi körde in i bilen, kollade blodtryck, satte nål i armen och fick hjälp att andas. Sen rullade vi mot sjukhuset.
De enda dom gjorde på sjukhuset var att sno ännu mer blod av mig. Sen fick jag gå hem. Hur sjukt är inte de?
Kommentarer
Trackback
