LinneaMiranda

Nu är det såhär att natten mellan söndag och måndag så vaknade jag av en obeskrivlig smärta i bröstet, de var omöjligt att somna om och jag hade fruktansvärda andningssvårigheter. Från kl 4.00 låg jag och led, tills klockan blev 6.00 - då var de dags för mig att gå upp (vilken aldrig har varit så svårt och smärtsamt).

Jag hade bestämt mig för att åka till jobbet, fråga mig inte varför, så klockan 7.00 gick bussen. På vägen ringde jag min pappa och grät samtidigt som jag beklagade mig. Att andas och gå samtidigt fanns inte på världskartan.

Väl framme på jobbet så fick mina kollegor mig att inse att jag måste ringa vårdcentralen. Jag fick en tid först kl 14.30 men fick skjuts hem ändå. Jag lyckades sova i en timme innan jag skulle iväg. På vårdcentralen tog dom ett blodprov, lyssnade på lungorna och kände och klämde lite kring revbenen. Sen konstaterade dom att jag måste åka och rötgas.

Jaha, taxi till sjukhuset - visa remissen och "varsågod, du kan sätta dig ner och vänta på din tur". 1.5 timme senare fick jag gå in och rötgas (vilket tog 3-4 min) och sen skickade dom hem mig utan något svar. Min doktor skulle ringa morgonen därpå och berätta hur bilderna såg ut.

Den kvällen (måndag) var den värsta - i smärtväg - i hela mitt liv. Jag har aldrig varit med om något värre. Jag kunde inte sitta eller ligga, jag var tvungen att stå för att kunna andas någorlunda. Jag hade så ont att jag inte kunde röra mig och jag kunde absolut inte prata samtidigt som jag gick. Sandra, som såg mitt lidande, ringa till vårdguiden och frågade vad vi skulle göra. "Ta värktabletter och försök sova" - fick vi som svar. Tack! Men en Ipren och en Diklofenak senare kunde jag i alla fall lägga mig ner.

Morgonen därpå (tisdag) så kändes allt mycket bättre. Därför valde jag att hoppa in i duschen och åka till jobbet medan jag väntade på att läkaren skulle ringa och ge mig svar från bilderna. Klockan gick och inget samtal kom, men min smärta blev återigen värre. Tillslut kunde jag inte andas och gå samtidigt igen.

Jag ringde upp min läkare och berättade att jag inte stod ut längre. Då berättade hon att bilderna såg bra ut så hon förstod inte vad felet kunde vara, därför skickade hon mig till akuten.

Jag fick skjuts av en kollega så jag var på sjukhuset vid 14.30. Fem minuter senare kom Sandra för att hålla mig sällskap, tack !

Vi slapp vänta ihjäl oss och fick faktiskt komma in ganska snabbt. EKG, blodprov, blodtryck, känna & klämma.... Sen blev vi utskickade i väntrummet igen. 1.5 timmar senare hade provsvaren kommit och allt såg tydligen bra ut. Men med tanke på min smärta så blev jag skickad till en kirurg. Där fick jag kissa i en mugg och återigen dra upp linnet för att hon skulle känna och klämma. Denna gången knöt hon näven och slog rakt över revbenen tre gånger. VILKEN SMÄRTA!! Och med tanke på min reaktion så sa hon att de kunde vara Gallan. Så jag måste genomgå ett ultraljud. Men de gick inte förrän dagen därpå. Så jag blev hemskickad med lite smärtstillande.

Kvällen fungerade helt okej, tabletterna hjälpte lite och jag kunde åtminstone ligga ner. Natten var värre än den förra, men jag har iaf fått sova lite grann.

Klockan 9.00 ringde doktorn och sa att jag ska vara på ultraljudet kl 13.00 idag. Efter de får vi se vad som händer. Jag vill bara ha ett svar på vad detta kan vara, jag vill ha ett slut på mitt lidande. Jag vill kunna andas normalt igen, jag vill kunna skratta normalt.

Håll tummarna för mig idag från 13.00 och framåt.