Dålig dag
Som sagt så är det konstigt hur känslorna kan ta en vändning inom loppet på ett par sekunder.
Igår var de en bra dag, jag mådde bra. Men framåt kvällen sjöng mitt humör till botten och visade sig bli en hemsk kväll. Det var skönt att jag var ensam i alla fall, jag behövde de.
Idag kommer inte bli någon bra dag, jag har mycket i huvudet inför morgondagen och jag är rädd för att jag inte kommer kunna koncentrera mig på jobbet eller bete mig normalt mot någon. Men jag får göra så gott jag kan.
Upp och ner
Det är konstigt hur känslorna lever sitt eget liv inom en. Hur mycket vi än kämpar och försöker så kommer vi aldrig vinna makten att kunna kontrollera våra känslor. Aldrig!! Vi kommer aldrig att kunna lite på våra känslor, inte jag i alla fall. Jag kan känna på ett sätt ena dagen, men nästa dag känner jag precis tvärt om. De behöver inte ens gå en dag innan allt känns upp och ner. De finns så mycket som kan förändras under en bråkdel av en sekund.
Jag undrar hur jag känner imorgon?!
Ett liv före detta?
Det är lite läskigt de här med livet och framtiden och livet före detta med mer. För många år sen var jag i Göteborg, för första gången (trodde jag iaf). Jag var där tillsammans med mitt fotbollslag och skulle spela Gothia cup. En dag skulle vi ta en joggingrunda efter frukosten och eftersom jag var lagkapten så fick jag ta täten. Jag sprang bakom skolan som vi bodde på och fick bara en känsla av att jag kände igen mig, jag var säker att jag varit där förut. Jag visste exakt hur de såg ut bakom husen där borta och jag visste precis hur vi kunde springa. Jag hittade faktiskt där i krokarna.
Efter löprundan ringde jag till min mamma för att fråga när jag var i Göteborg för första gången. Men hon var bombsäker på att jag aldrig hade varit där tidigare. De var lite läskigt faktiskt.
I natt så drömde jag att jag stötte på min släkting som bad om ursäkt för att han inte ringt på min födelsedag.
Idag ringde han, för bara 15 minuter sen. Jag var ute och sprang och lyssnade på musik i mobilen och blev avbruten av hans telefonsamtal. Han bad om ursäkt och förklarade sig. Hur konstigt är de inte? Jag har inte tänkt på de här sen min födelsedag, men i natt drömde jag om de, och idag ringde han...
Det undermedvetna
Det är läskigt vad vårt undermedvetna kan göra med oss när vi sover. Jag tror i alla fall att de är vårt undermedvetna som styr större delen av våra drömmar.
I natt blev jag påmind om hur besviken jag är på mina två nära släktingar som inte ringde mig på min födelsedag. I drömmen stötte jag på den manliga och jag kände ilskan i kroppen och jag kunde inte vara tyst. Jag skrek och svor och slängde ur mig allt elakt jag kom på. Jag var så förbannad i min dröm att jag fortfarande, när jag vaknade, kokade av ilska. Jag minns inte hans respons så tydligt, jag vet bara att han försökte försvara sig och komma med undanflykter. Men de är inte okej, jag tycker faktiskt inte det.
Kastar ciggen och går ut och springer
Godmorgon efterlängtade lördag! Det var flera veckor sen jag kände mig såhär utvilad. Jag har haft fullspäckat schema både på vardagar och helger så jag har längtat efter just denna helg då jag har vetat att jag ska få sova och bara ta de lugnt.
Efter att ha gått runt som ett levande lik på jobbet hela veckan så var de skönt att sluta redan vid 13.15 igår. Jag somnade på bussen hem, vilket inte var helt oväntat. Men när jag kom hem så kom jag aldrig riktigt till ro. Jag gick ut och sprang en runda i parken här borta och de räckte för mig. När jag kom hem så somnade jag på stört, med vår nya familjemedlem på bröstet. Hon är så söt :)
Sandra jobbar hela helgen så jag tänkte passa på att tvätta idag och städa igenom lägenheten, de behövs vill jag lova. Jag tänkte hitta en lucka och gå ut och springa idag också, de blir fjärde gången denna vecka och jag känner mig verkligen duktig. Jag måste få upp flåset nu igen, de är faktiskt inte okej längre. Jag har inte rökt på 6 dagar, och träningen går bra. Nu ska jag fortsätta så här :)
Jag har bara ett alternativ
Jag är inte van vid all denna uppmärksamhet. Alla på jobbet är oroliga och min chef tog kontakt med mig igår och frågade hur jag mådde. Jag visste inte att de gick att se utåt nu, jag har ju alltid varit så bra på att dölja mina känslor och måla ett leende på läpparna.
Jag är helt slut i kroppen. När klockan ringer på morgnarna känns de inte som att jag har sovit något alls och jag måste kämpa mig igenom dagarna. Så fort jag sitter still så känner jag hur ögonen går i kors och jag näst intill somnar. Det är en vidrig känsla och jag skulle göra vad som helst för att slippa den, men det spelar ingen roll hur tidigt jag går och lägger mig eller hur många timmar jag får sova. Energin har tagit slut och jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag har fått ont igen, på sidan av bröstet/revbenen. Men de är inte lika farligt som sist, så jag har låtit bli att tala om det för någon. Men jag känner att jag inte sover lika bra och andningen blir svårare och svårare. Jag hoppas inte att de blir värre. Om så är fallet så är det bara att bita ihop, för sjukhuset har tagit alla prover dom kommit på och allt ser ju bra ut.
På tal om de så var jag på läkarbesök igår igen, och dom tror att dom vet var felet är. Såhär när jag fått smälta allt så låter de väldigt logiskt, men overkligt. Jag antar att jag bara har ett alternativ nu, jag kan inte gömma mina känslor längre. Jag måste börja bearbeta och de gör mig livrädd.
Jag är helt slut i kroppen. När klockan ringer på morgnarna känns de inte som att jag har sovit något alls och jag måste kämpa mig igenom dagarna. Så fort jag sitter still så känner jag hur ögonen går i kors och jag näst intill somnar. Det är en vidrig känsla och jag skulle göra vad som helst för att slippa den, men det spelar ingen roll hur tidigt jag går och lägger mig eller hur många timmar jag får sova. Energin har tagit slut och jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag har fått ont igen, på sidan av bröstet/revbenen. Men de är inte lika farligt som sist, så jag har låtit bli att tala om det för någon. Men jag känner att jag inte sover lika bra och andningen blir svårare och svårare. Jag hoppas inte att de blir värre. Om så är fallet så är det bara att bita ihop, för sjukhuset har tagit alla prover dom kommit på och allt ser ju bra ut.
På tal om de så var jag på läkarbesök igår igen, och dom tror att dom vet var felet är. Såhär när jag fått smälta allt så låter de väldigt logiskt, men overkligt. Jag antar att jag bara har ett alternativ nu, jag kan inte gömma mina känslor längre. Jag måste börja bearbeta och de gör mig livrädd.
Bitarna föll på plats
Jag spenderade helgen i Stockholm och jag måste säga att det var otroligt roligt att träffa alla igen. Jag har saknat mina vänner så himla mycket. Men jag ska samtidigt erkänna att det var otroligt skönt att komma hem i söndags. Många tankar gick genom mitt huvud under helgen och jag blev åter påmind om varför jag flyttade från Stockholm. Men den hemligheten fortsätter jag att behålla för mig själv.
Helgen bestod av frisörbesök, tandläkarbesök, fest, mys och middagar. Jag var faktiskt ute både på fredagen och på lördagen och de känns som att jag hann träffa de flesta. Jag är supernöjd! Jag hann också besöka mitt gamla jobb på Gröndalsskolan i Rotebro och OJ vad mycket känslor jag hade i kroppen när jag åkte därifrån sen. Hur sjukt de än låter så är jobbet de jag saknar mest från Stockholm.
Hur som helst, Pontus hämtade mig på flygplatsen i Malmö och vi åkte hem till mig där min sambo väntade med två överraskningar. Och eftersom jag känner henne så bra så lyckades jag gissa rätt på båda. Jag hade fått en Arsenaltröja och en liten kattvalp (kattunge). Hon heter Tequila och tanken är att de ska vara Sandras katt, hon betalade hela priset och allt vad gäller leksaker. Resten delar vi på eftersom Rocky och Akillez är mina bebisar :)
Här är vår Tequila !
Stockholmsresan fick mig att inse många saker. Saker som jag ska försöka ta itu med här nere nu. De är dags att avsluta detta kapitel och börja på ett nytt !
I mina ögon är du död !
Varje födelsedag så har vi nog alla förväntningar och förhoppningar på vilka som kommer höra av sig. Jag har i alla fall det. Jag är otroligt nöjd med min födelsedag, alla mina fina vänner hörde av sig och min familj ringde och sjöng. Till och med mina underbara kollegor sjöng för mig, flera gånger om :)
Men tyvärr så blev jag också besviken på två personer, som en gång i tiden har stått mig väldigt nära.
Den ena personen visste garanterat att jag fyllde år, men kunde inte svälja sin stolthet och lyfta luren. Hon har fått alldeles för många chanser nu och jag är ledsen att säga det, men hon är som död i mina ögon. Jag hoppas hon håller hårt i sin älskade jävla alkohol, för hon har precis gått miste om ett av hennes barnbarn.
Den andra personen satt antagligen också hemma och var upptagen med alkoholen, han har nog krökat så mycket i sina dagar så minnet är helt förstört. Aldrig tidigare har han glömt min födelsedag, men han har gjort bort sig på andra sätt istället. Nu börjar de gå för långt. Han har snart bränt alla kort han också.
Eftersom dessa två människor är nära släktingar till mig så tog de väldigt väldigt hårt.
Men som sagt, den ena är död i mina ögon nu, den andra har inte många chanser kvar.
I stort hade jag en underbar födelsedag. Vi firade tillsammans med goda vänner i lördags, vi drack gott, åt tårta och dansade hela natten lång. Sen var jag och Sandra ute och åt middag på en grekisk restaurang på dagen D (i måndags) :)
Hitta lyckan på ett ärligt sätt
DETTA ÄR EN DEL AV MITT LIV SOM JAG LÄNGE HAR SKÄMTS ÖVER, MEN ATT SKRIVA OM DET OCH PUBLICERA PÅ EN SIDA DÄR MINA VÄNNER KAN LÄSA DET ÄR ETT SÄTT FÖR MIG ATT BEARBETA DE HELA. JAG HAR VALT ATT INTE BERÄTTA VAD DE VAR SOM HÄNDE NÄR MITT EX VAR BORTREST (läs längre ner så förstår ni vad jag menar) OCH DE ÄR INGET JAG KOMMER ATT SKRIVA OM HÄR HELLER, DE ÄR ALLDELES FÖR PRIVAT. ANDRA FRÅGOR SVARAR JAG MER GÄRNA PÅ.
(NAMNEN JAG HAR SKRIVIT ÄR PÅHITTADE)
Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och dagdrömma. Jag kan fastna på en tanke och bara sjunka djupare och djupare in i mina vildaste fantasier och glömma allt runt om kring mig. Helt plötsligt är de någon som ruskar om mig och på några hundradels sekunder tvingar jag mig tillbaka till verkligheten.
Idag fastnade jag på frågor angående livet. Vad är egentligen meningen med livet och hur ska vi någonsin få veta om vi har tagit rätt beslut?
Jag antar att jag egentligen undrar vem jag hade varit idag om jag fattat något beslut på ett annorlunda sätt, eller om något av allt de jag har varit med om inte hade hänt. Allt började egentligen i årskurs 7-8 för mig, de var då jag förändrades. De var då jag upptäckte att de fanns andra saker att göra än fotboll och de var då andra började se mig. En kille tog kontakt med mig, vi började träffas och vi spenderade många underbara månader tillsammans. Jag anser fortfarande att de är en av de bästa somrar jag har upplevt. Men å andra sidan så var de han som fick mig att dricka första gången, de var han som fick mig att strunta i fotbollsträningar och skolka från lektioner och de var han som fick mig att fullkomligt skita i vad mamma och pappa sa. Självklart hade jag en egen vilja och hade inte behövt göra något av detta, men innan jag träffade honom så visste jag inte ens att möjligheten fanns. Och jag var ju så otroligt förälskad i honom och ville inget annat än att han skulle tycka om mig, så jag gjorde de jag trodde att han skulle gilla - jag förändrades till en människa som jag trodde att han skulle tycka om.
Såhär i efterhand så förstår jag att de var ju MIG han föll för, den person jag var INNAN jag förändrades. De var därför de tog slut. Eller, egentligen var de jag som gjorde slut med honom. Jag var med om en hemsk sak en dag när han var bortrest och jag skämdes för mycket för att berätta för varken honom eller någon annan. Så när han kom hem igen ljög jag och sa att jag inte tyckte om honom längre. Han blev helt förkrossad, jag också.
Tyvärr har jag nog aldrig blivit mig själv igen efter den dagen. Mitt hjärta har fortfarande inte läkt. Inte för att jag saknar honom, utan på grund av den händelse jag var med om medan han var bortrest. Den verkliga mardrömmen förändrade mig, vände upp och ner på min perfekta värld och fick mig att förstå alla faror vi lever bland. Jag tog avstånd från allt, jag brydde mig inte om något. Jag bara existerade.
De var här tjejerna (vi var 8 tjejer som ständigt umgicks) tog med mig till HP (förkortning till Hasch parken) och visade vad dom brukade göra istället för att vara på lektionerna. En helt ny värld öppnade sig för mig och jag kände sakta hur livet kom tillbaka. Jag spenderade hela årskurs 8 i HP (ibland var vi även på andra ställen) och jag trodde att jag kunde känna glädjen inom mig igen. Vi spenderade många sena kvällar på "utkikspunkten" där vi satt och drack alkohol tills någon kräktes eller rökte tills någon fick snetändning. Men framför allt så innehöll dessa kvällar enormt mycket skratt och glädje... och det var egentligen de enda som betydde något för mig. Jag var villig att göra nästan vad som helst för att få skratta och må bra.
Men så kom den dagen då jag inte längre blev glad, då jag inte längre skrattade av att bara dricka och röka. Jag ville ha något starkare, jag behövde något starkare, jag blev erbjuden något starkare.
Jag sat
t hemma hos en av tjejerna och väntade på att kicken skulle komma, jag var nervös, de erkänner jag. Vi var flera stycken som umgicks hemma hos henne, men de var bara hon och jag som hade svalt. I soffan satt en av grabbarna och käkade svamp och ostbågar, han vart helt otroligt hög. Helt plötsligt hör jag hur Bella börjar skratta, hon skriker att hon har en bulldog i toaletten och vill att alla ska komma och titta. Men jag var som fastfrusen vid datorn där jag satt och spelade patiens, jag ville springa och titta på bulldogen, men min kropp lyssnade inte på min hjärna. De var här omkring jag började förstå att tabletterna slog. Och i samma sekund som jag förstod de kändes de som att jag flög in i datorn och mitt spel blev min verklighet. Men sekunden efter kom Jonte och ruskade om mig och sa att vi skulle klä på oss och gå ut.
I hallen stod jag kvar till sist och letade efter mina skor, som jag visste var svarta. Men de enda som stod kvar på golvet var ett par blåa Nike-skor. Men jag var säker på att mina var svarta, så jag ropade på de andra och bad dom hjälpa mig att leta. Jonte kom in i hallen igen och lyfte upp dom blåa skorna och sa "Linnéa, dom här skorna ÄR svarta". I mina ögon var dom klart blåa och de står jag fast vid även idag, men de var bara en hallucination. Och de var bara en av väldigt många hallucinationer jag upplevde de kommande timmarna.
Den kvällen kände jag ingen smärta, jag flög på rosa moln och jag mådde så bra. Jag kan inte beskriva den lyckliga känsla som flög runt likt fjärilar i magen på mig. Varje gång jag tänker på de så måste jag erkänna att jag vill känna den känslan igen, jag vill må så bra som jag gjorde då. De är därför denna drog är så farlig, de är därför de är så lätt att bli beroende.
Dagen efter spenderade jag hemma i sängen med tårar som rann nerför mina kinder, konstant. Jag slutade aldrig gråta. Min ångest var outhärdlig. Jag hade läst att en bieffekt kunde vara ångest dagen därpå, men jag hade aldrig kunnat drömma om att de skulle vara så grovt. Fy!
Ytterligare en gång fick jag uppleva detta glädjerus. Och ytterligare en gång fick jag uppleva den outhärdliga ångesten. Sen hände något, jag vaknade en morgon och hörde en röst som sa till mig: "Linnéa, de här är inte du, du måste sluta med de du håller på med och hitta lyckan på ett ärligt sätt". De kändes som att jag drömde, men den rösten fick mig att haja till. Vad höll jag på med? Höll jag på att bli alldeles tokig?
Efter den morgonen tog jag avstånd från allt som hade med droger att göra, inklusive mina vänner. Jag förstod att de var enda sättet för mig att lägga av helt och hållet. Jag började spela fotboll igen och jag tog tag i mina studier, jag klarade grundskolan och gick ut årskurs 9 med bra betyg och jag kom in på mitt förstahandsval av gymnasium, Löfströms - sam/sam med inriktning elitidrott.
Och de är här jag kommer till min fråga. Vem hade jag varit om jag aldrig förstått att de jag gjorde var fel, vad hade hänt om jag inte slutade med de jag höll på med? Eller så drar man tillbaka de ännu längre - vem hade jag varit om jag aldrig ens hamnat i detta missbruk?
Sluta skriva
Jag funderar på att köpa en dagbok som jag kan skriva i istället för bloggen. Jag vill kunna skriva så mycket mer än vad jag gör här, rädd för att fel människor ska läsa. De tråkiga är att man inte får med bilderna på samma sätt.
